Gästspel, jubileumsdrinkar, bubbelkvällar, fotoutställning, specialquiz, spritzers och småningom en kokbok – när Indigo firar 20 år ska alla kunna vara med och fira på sitt sätt.
– Jag tycker faktiskt att 20-åringen Indigo mår riktigt bra. Vi har hittat vår plats i Mariehamn, kanske rent av blivit lite av en institution, en bra mötesplats, säger krögaren själv, Stig Grönlund.
Det var tidig vår, kanske senvinter, 2004, när jag som nybakad journalist för första gången intervjuade Stig Grönlund och frågade om han kunde lova mig att hans nya krog alltid skulle erbjuda champagne på glas. Han lovade, och det löftet har han hållit.
En gång var det någon med dålig koll som råkade spela “Crazy Frog” och nån har försökt med Rammstein, men det får man helt enkelt aldrig spela här.
Det kan kännas som en liten sak idag, att servera äkta bubbel utan att sälja hela flaskan, men det säger något om vilket Åland det var som Indigo föddes till. För med Indigo kom känslan av storstad till Mariehamn. Det var Stig Grönlund som flyttade hem, efter många år på Stockholmskrogar man bara hade HÖRT om, där Oasis-bröderna dansade på borden och indiepoppare från hela världen samlades för att se på. Det var krånglig mat som skulle byggas på höjden och demonteras före förtärandet. Det var noggrant utvalda spellistor i högtalarna. Och det var champagne på glas istället för stor stark i okrossbar plastmugg.
– Jag kommer faktiskt ihåg att chefen för en av dryckesleverantörerna nästan häcklade mig, när han frågat hur många plastölglas vi behövde till öppnandet och jag sa att vi kommer aldrig att servera någonting ur plast på det här stället. Men det har vi aldrig gjort heller, säger Stig.
Och ryktet om att du är ganska petig med spellistorna, stämmer det?
– Det finns egentligen bara en spellista som gäller för restaurangen, som jag fyllt på genom åren så nu är den många timmar. Jag har också fogat mig, så kvällar när jag inte är här får personalen spela vad de vill. Men visst, det har hänt att jag bytt om jag haft vägarna förbi och hört något som inte funkar. Man måste ha känsla, det går inte bara att spela det man råkar gilla just nu. Musiken ska passa för folket i lokalen. En gång var det någon med dålig koll som råkade spela “Crazy Frog” och nån har försökt med Rammstein, men det får man helt enkelt aldrig spela här. Så det stämmer nog att jag är lite noga, ja. Sänk ljuset, höj musiken – det är mitt ständiga tjat.
Mer än en gång har Eva-Jo och jag sagt till varandra att utan Indigo är det inte säkert att vi hade stannat kvar här på Åland.
Med sig i jubileumsplaneringen har Stig Eva-Jo Hancock och Michael “Icke” Hancock, två stammisar som flyttade till Åland i samma veva som krogen öppnade och tillskriver Indigo stor betydelse i det nya livet. Genom åren har de kommit att jobba för Stig, med allt från evenemang till inredning och grafisk identitet.
– De första åren vi bodde heltid på Åland var Indigo en plats där vi lärde känna folk för första gången. Vi var ensamma småbarnsföräldrar, nyutflyttade från Stockholm till ett stort höstmörker i Eckerö. Men vi visste åtminstone att vi kunde åka in och äta en middag på Indigo. Det var en väldigt viktig känsla för oss, säger Icke.
– Mer än en gång har Eva-Jo och jag sagt till varandra att utan Indigo är det inte säkert att vi hade stannat kvar här på Åland.
Hur skulle ni säga att den här 20-åringen mår?
– Jag tror att Indigo mår precis som en 20-åring. De rebelliska tonåren är över, kanske har ett litet lugn landat. Men det är ändå en ung vuxen, redo att rocka på riktigt, säger Icke, och får medhåll av Stig själv:
– Vi är inte så spretiga längre – mer trygga i det vi gör. Vi är bra på att ha öppet och finnas där för gästerna, även om det är en måndag i februari. Vi har en hög lägstanivå, oavsett om det handlar om en quiz eller en meny. Du kan lika bekvämt komma in på en kaffe eller för att dricka en svindyr Barolo. Och vi har slutat köra i diket, med exempelvis technoklubb uppe i baren, som vi gjorde någon gång i början och skrämde bort alla som ville ta ett glas vin i lugn och ro.
Eva-Jo inflikar:
– Jag tycker att Indigo som 20-åring känns fin och varm. Oberoende om man kommer med läppstift en fredagkväll eller om det är lunch eller femtioårskalas för en kollega – man blir alltid mottagen med mycket värme. Och så tycker jag det är fint att Stig vill hålla tröskeln låg. Ibland har jag försökt få till något event som blir dyrt och sagt att “låt det kosta för besökaren då”. Men Stig står fast vid att det ska vara lätt att komma in på Indigo. Man ska alltid vara välkommen.
Hela övervåningen kläddes i röd sammet, Stig sabrerade champagne, Ulfvens Döttrar uppträdde och vi hade flugit in en stråkorkester från Göteborg.
Det finns många legendariska kvällar att rada upp på pärlbandet som är Indigos första 20 år. Men den allra första, den minns Stig knappt:
– Vi hade något slags invigning, det var fullt, jag var otroligt nervös och drack säkert för mycket bubbel.
Några milstolpar du minns särskilt väl?
– Ett stort steg var när vi kände oss mogna för att expandera och startade systerkrogen Umbra och cateringfirman Food n´Joy. Men efter ett tag fick vi inse att vi behövde tajta till organisationen igen och fokusera på kärnverksamheten. Ett annat stort steg var förstås när min första krögarkollega Björn Ekstrand lämnade skeppet och Dennis Jansson klev in. I och med det gjorde vi också en stor renovering av baren, som blev mysigare och mer ombonad, säger Stig.
– Sedan får man nog säga att vädersäkringen av uteplatsen gjorde stor skillnad. Det är en trygghet för både gäster och personal, gästerna vet att de kan sitta kvar även om det skulle regna eller blåsa.
Och personalen vet att de har jobb, vi har inga sol- eller regnpass på schemat.
Och några extra roliga kvällar som fastnat?
– Jag vill lyfta fram champagnebalen, som ordnades i samband med auktionen för vrakchampagnen 2011, “Den sjunkna balen” som vi kallade den, säger Eva-Jo.
– Vi dramatiserade kvällen som den fest ölet och champagnen i vraket faktiskt var på väg till, men som fick ställas in för att fartyget sjönk. Då var det ingen som stod på bromspedalen, vi bara körde på. Hela övervåningen kläddes i röd sammet, Stig sabrerade champagne, Ulfvens Döttrar uppträdde och vi hade flugit in en stråkorkester från Göteborg.
Icke minns särskilt ett skivsläpp med det egna bandet “Poporkestern Åland”:
– Röcka var här och ångade bröd och korv och Stallhagen bjöd på öl. Det var en sådan otroligt åländsk afton som jag aldrig kommer att glömma.
Känslan ska vara att man får komma in bakom kulisserna, rota runt i Stigs hjärna och förstå mer om varför Indigo har blivit som det är.
Själva 20-årsjubileet ska firas i många omgångar, med start i maj 2024, en kort paus under hektiska juli och omstart lagom till sensommaren.
– Det blir bubbelkvällar med mig och Lina Dumas, med provning och specialmeny. Det blir en jubileumsmiddag där vi dammar av Björn Ekstrand, som kör gästspel i köket. Vi har bjudit hit spritz-maestro Sture Bjarnelind från Sverige och vi gör en specialdrinkmeny med favoriter från alla våra gamla barprofiler till nice price. Och så har jag minst tre andra gästspel på gång som ska klarna här inom kort och kanske ännu fler under hösten.
Jubileumsåret kröns med att Indigo släpper en kokbok, ett riktigt praktverk fullt av vin, mat, krogfilosofi, historia och vackra bilder, där Eva-Jo står för layout, Icke har funkat som projektledare och Tiina Tahvanainen är fotograf.
– Vi kallar den lite internt för “Stigs bok”. Det är Stigs röst som talar från sidorna, för han är på många sätt synonym med hela Indigo, säger Icke.
– Känslan ska vara att man får komma in bakom kulisserna, rota runt i Stigs hjärna och förstå mer om varför Indigo har blivit som det är, säger Eva-Jo.
Boken om Indigo får en smygstart redan nu på våren, i och med en fotoutställning i miniformat där ett antal av Tiina Tahvanainens bilder visas uppe i Indigos bar.
– Det har varit ett så fint projekt rakt igenom, kanske var det allra roligast att fota drinkar som jag inte har gjort förut. Att göra en kokbok är ett riktigt teamwork, det handlar om kocken som lagar maten och om Eva-Jo som gör layouten och förstås till Stig som har sin input och åsikter – alla är lika viktiga, säger Tiina.
Men allra viktigast för Stig är som vanligt att alla ska känna sig välkomna och känna att de får fira Indigo på ett sätt som de själva gillar:
– Därför blir det ingen stor baluns med specialinbjudna. Då är det alltid någon som känner sig ledsen och bortglömd. Det blir många mindre event istället, så att alla kan känna att de får vara med.
