Det åländska bandet Concrete Winds är ett av banden du möter på Metal Mayhem i på Kinos i Mariehamn den 28 december; efter flera år av hårt arbete närmar sig bandet dessutom den europeiska death metal-scenen.
Att mäta musikalisk framgång är svårt, men om måttstocken är hur långt man lyckas ta sig inom sin genre finns det antagligen inget åländskt band eller åländsk musiker som kan mäta sig med Concrete Winds. De har förvisso fortfarande långt kvar till toppen inom sin genre, men bandet är även många hack upp jämfört med de som befinner sig i bottenskiktet. Och det är inte illa med tanke på att de kommer från Åland och konkurrerar med band från hela världen.
Men hur vill vi att vår musik ska vara? Det ska ta ont. Vilka känslor vill vi förmedla? Äckel, smärta, cellskräck!
Trots att det har gått tre år sedan de släppte sitt senaste album – och trots att de flesta som gillar death metal föredrar vinyl, kassett och cd framför att lyssna på strömningstjänster – finns det inget annat åländskt band eller musiker som strömmas lika mycket på Spotify. Trots att deras siffror just nu är en bråkdel av var de var när de precis hade släppt sitt senaste album för tre år sedan.
Från hösten 2022 till till hösten 2023 gjorde Concrete Winds dessutom 33 spelningar i 18 olika länder, bland annat som förband åt svenska Watain, det ikoniska svenska black metal-bandet. Ofta på rätt stora spelställen dessutom. Killarna i Concrete Winds skulle aldrig påstå detta själva – men faktum är att de lirar i en division som inget annat åländskt band någonsin spelat i.
Bandet består i huvudsak av ålänningarna Jonatan Johansson på sång och gitarr och Mikko Josefsson på trummor, som spelat ihop sedan de var elva år. När de spelar live får de förstärkning av gitarristen Mika Heinonen.
Vi träffar Jonatan på Dinos i Mariehamn en svinkall dag i april. Det första vi pratar om är bandets musikstil – hur de vill att musiken ska låta och vilka känslor den ska framkalla hos publiken. Enligt bandets skivbolag – Sepulchral Voice Records – är deras platta den ljudmässiga motsvarigheten till en slags biblisk farsot, där syftet är att ”sprida äckel och förvirring”.
– Folk tror att det är vi som beskriver oss på det här sättet, men det är en kille på skivbolaget som skriver texterna, och vi använder dem för att vi tycker att de är bra. Men hur vill vi att vår musik ska vara? Det ska ta ont. Vilka känslor vill vi förmedla? Äckel, smärta, cellskräck! Man ska känna sig utskälld när man lyssnar på oss, säger Jonatan.
Jonatan funderar länge på varje fråga, och svaren är både genomtänkta och chockerande. Det är samma sak med bandets musik. Det är ett chockerande oljud, men på samma gång väldigt genomtänkt.
– Det finns så mycket inom musiken som är tillrättalagt, smidigt och snyggt. Vi vill vara motsatsen till det här. Vi fungerar lite som en maskin med en plan, där vi försöker dra precis allt till sin absoluta spets, i stället för att nöja oss med lagom. För det kan jag säga: vi sysslar inte med lagom, varken när det gäller musiken eller det visuella.
Concrete Winds bildades 2018, men Jonatan och Mikko startade inte från noll inom death metal-scenen. Tvärtom hade de redan blivit hyfsat etablerade genom deras tidigare band Vorum, som Concrete Winds blev en fortsättning på och vidareutveckling av. Och Jonatan har även spelat i det svenska bandet Degial.
– Vi både släppte skivor och turnerade en hel del med båda banden, så nej vi började inte från noll med Concrete Winds. Men vi håller isär Vorum och Concrete Winds. De är två olika band och när vi startade det här bandet stack det iväg åt ett lite annat håll rent musikaliskt. Bland annat har vi ingen bas i vårt nuvarande band, vilket fick oss att begränsa oss på ett rätt bra sätt, och bli ännu lite hårdare.
För det kan jag säga: vi sysslar inte med lagom, varken när det gäller musiken eller det visuella.
Det finns idag inget megastort band som dominerar death metal-scenen, vilket med tanke på hur branschen fungerar i dag betyder att det finns relativt få band inom denna genre som kan leva på sin musik. Inom den snäva vrå av genren som Concrete Winds håller till är möjligheter att leva på musik ännu mindre. Så Jonatan jobbar på sjön och ägnar sig åt musiken de veckor han är ledig, en livsstil han trivs väldigt bra med.
– När jag inte är på jobb gör jag något som har med bandet att göra varje dag. Det kan vara allt från att fixa en layout till ett skivomslag eller svara på mejl. Det hör ju till den här musikstilen att de som lyssnar är väldigt flitiga med att höra av sig. Så vi får massor med förfrågningar från folk som vill att vi ska komma och spela, vill köpa en skiva eller bara berätta något för en.
Vilka större genombrott upplever du att ni hittills fått med Concrete Winds?
– Att vi fick fortsätta släppa våra skivor på samma bolag som släppte den sista Vorum-skivan. Det är ett litet skivbolag som sysselsätter två personer, men de brinner 190 procent för det de håller på med. Det är de två absolut bästa personer vi haft att göra med, och det är också orsaken till att vi stannar kvar hos dem, säger Jonatan och fortsätter:
– Sedan var det riktigt grymt att vi fick vara ute på turné i en månad med Watain. Och att folk faktiskt kom och kollade på oss, trots att vi i praktiken var förband till förbandet. Scenen är ju både väldigt internationell och bred. De som kollar på oss kommer från alla möjliga länder, är i alla åldrar och jobbar med precis vad som helst.
När vi träffas på Dinos har bandet precis gjort klart sin kommande skiva. Med tanke på vad deras musik handlar om, har det inte varit något problem att hitta inspiration till nytt material. Krig, pandemier och annat elände är bördig jord för death metal-band.
– Verkligheten har överträffat dikten på sistone. Vi har ju skrivit mycket om dystopier, och nu lever vi mitt i en dystopi, omgiven av tyranner.
När det kommer till att spela in skivor jobbar Concrete Winds väldigt strategiskt. Bandet ser till att boka in sig i en studio minst ett halvår i förväg, innan man ens har hälften av materialet färdigskrivet. Sedan gör de låtar i rask takt och när materialet är klart till 95 procent går de in i studion, där de resterande 5 procenten skapas i stunden.
– I dag är det ganska vanligt att inte spela in i en traditionell studio – utan att göra det i sin egen replokal – men åtminstone jag vill gå in i en riktig studio. Jag vill komma ur min bekvämlighetszon och att det ska kännas lite jävligt att spela in.
Den musik ni spelar är ju oerhört snabb och teknisk. Hur är det mänskligt möjligt att kunna spela så fort och så hårt?
– Jag skulle säga att vår trummis Mikko står för den största tekniska ansträngningen, både fysiskt och psykiskt. Sedan har ju vi två spelat ihop sedan vi var elva, det vill säga i över 20 år. För egen del är det här den typen av musik jag tycker mest om att spela och är bäst på. Jag är inte alls lika bra på att spela annan musik.
Vilka förväntningar har du på året som kommer?
– Att den skiva vi precis spelat in ska släppas och att vi får många livespelningar under 2025. Det skulle också vara roligt att spela på Åland – det har jag inte gjort med något av mina hårdare band sedan 2012.
Vad är slutmålet med bandet?
– Att hela tiden göra värre och värre material.
Och när det inte längre går att göra det värre?
– Då är det bara att lägga ner. För att spela musik som går ut på att bryta mot reglerna sätter vi ändå upp lite regler för oss själva. Det ska inte kännas för bra och det får absolut inte bli för bekvämt, varken för oss som spelar eller för de som lyssnar.
