Den 4 november 2023 släpps Fredrik Rosenqvists nya bok ”Pyro, party och pudelrock”. Boksläppet äger rum på Kino Nightclub i Mariehamn, där fyra klassiska 80-talsband spelar.
– Biljetterna till evenemanget sålde slut på mindre än två timmar, så det kan bli årtusendets fest, säger Fredrik Rosenqvist.
”Pyro, party och pudelrock” är en fyllig reportagebok på cirka 200 sidor där tjugotalet åländska 80-talsband porträtteras genom intervjuer med ett stort antal bandmedlemmar. I samband med att boken ges ut den 4 november uppträder fyra av banden som är med i boken: Limelight, Gycklarnas afton, Prayer samt Bröilers öf Death.
– Tre av banden har inte gjort en enda spelning på mer än 30 år, så att de återförenas i samband med boksläppet känns stort. Många har drömt om att få se dem igen efter alla dessa år, så att biljetterna till evenemanget gick åt så fort var egentligen väntat, säger Fredrik.
Förväntningarna är höga inför den utsålda spelningen, och Fredrik säger att de som lyckats få tag i en biljett inte lär bli besvikna.
– Till exempel tänker både Limelight och Gycklarna att köra rejäla set på upp till en timme var, plus att vi planerar en jäkla scenshow med riktigt bra ljud, ljus och kanske lite pyroteknik också. Det här blir en kväll att minnas!
Vem riktar sig boken till?
– Främst till dem som växte upp under 1970- och 1980-talet och var en del av den här scenen samt musikintresserade i allmänhet. Men i och med att boken är ett tidsdokument över hur det var att växa upp på Åland på 1980-talet och dessutom är fylld av både humor, sorg, konflikter, passion och många både tragiska och lyckliga människoöden kan den tilltala vem som helst.
Vad i boken får en att skratta?
– När killarna i Fury berättar om hur det blev totalt knäckta när de skulle vara förband till Prayer i Godby högstadieskola. Eller när Gycklarna bokades in för att spela på en MC-klubb i Norrtälje, vilket inte slutade så bra …
Vad får en att bli arg då?
– När en tjej som sjöng i ett åländskt band berättar om hur hon som 15-åring blev utsatt för ett våldtäktsförsök av en svensk artist. Jag tvekade lite inför att ta med just den berättelsen, men kände att det var viktigt att berätta även om avigsidorna i den här världen, som ju tyvärr till viss del lever kvar inom musikbranschen än idag.
Har du något favoritkapitel i boken?
– Det om Limelight. Dels har kapitlet massor med sköna bilder, dels är dramaturgin bra. Ett gäng kompisar bildar ett band som blir väldigt framgångsrikt, sedan blir de ovänner, bara för att 35 år senare hitta tillbaka till varandra och återförenas på Kino. Det är en skithäftig story!
Utdrag ur boken ”Pyro, party och pudelrock”
Limelight - ett av de hetaste banden i Finland
Det är 1988 och åländska Limelight är ett av de hetaste banden i Finland. Bandet har gått till final i Rock-FM och har flera erbjudanden om skivkontrakt på bordet. Men de når ingen topplacering i tävlingen, det blir inget skivkontrakt och interna slitningar gör att en av grundarna, Olle Sjöstrand, lämnar bandet. Här följer ett utdrag ur boken där några av Limelights medlemmar ger sig syn på vad som egentligen hände.
BLAND ANNAT DE uteblivna skivkontraken gjorde att det skar sig mellan bandets två grundare och låtskrivare: Olle Sjöstrand och Tosse Jansson. Olle säger att det även i grunden var problematiskt att två personer delade på uppgiften att skriva låtar.
– Låtskrivandet flöt på och nog kom det nya låtar hela tiden, där vi sedan jobbade ihop helheten tillsammans i replokalen. Men de låtar som jag eller Tosse kom med gick inte alltid hem, och visst kunde det bli bråk, i synnerhet om någon tyckte att en ny låt liknade någon annan. Jag minns en låt som Tosse skrivit där inledningen var direkt hämtad från en Bon Jovi-låt och refrängen gick precis på samma sätt som i Final Countdown. Det blev lite hårda känslor när jag påpekade det. Och det är klart, om du har jobbat hårt med en låt är det ju ett bra sätt att få igång bråk att säga att den är ett plagiat.
Robba Jansson säger att hela situationen och Olles allt sämre humör till sist blev ohållbar.
– Det blev en massa tjafs och strul om allt möjligt – allt från låtskrivandet till om någon kom för sent till replokalen. Det var inte roligt längre och Olle blev fruktansvärt besviken när han fick lämna bandet, men vi var tvungna att göra något.
Olle säger att uppbrottet var jobbigt, men att det var oundvikligt.
– Det är ju alltid en tolkningsfråga om man får sparken eller slutar självmant. Men det hade kommit till en punkt där det inte var någon vits att fortsätta. Jag hade redan sökt till högskola och det var klart att jag skulle börja studera till hösten 1988, så jag hade ändå slutat senast då.
En annan bidragande orsak till att det skar sig mellan Olle och resten av bandet var att han hade fått stöd för och inlett arbetet med att spela in en singel på egen hand. Med sig hade han två medlemmar från Limelight (Sören Lund och Anders Bamberg), Lasse Mattsson på gitarr, Tosses bror Jampa Jansson på sång och även Inger Johansson på körsång. Musiken spelades in, som det står skrivet på konvolutet, ”deep in the woods of Bartsgårda … without any fucking air-condition”. Det vill säga i Örjan Sjöströms och Lasse Mattssons studio.
– Projektet inleddes när jag var med i Limelight, pågick medan det brast och färdigställdes efter att jag hade lämnat. Den ena låten, ”A Sort of Goodbye”, var nog tillägnad Limelight. Det är en ganska tungsint historia, med refrängen, ”We didn’t even say goodbye as I left”. Det var ett dåligt slut och jag och Tosse var ovänner länge efter det där. Det gick säkert 10, 15 år innan vi kunde prata vettigt med varandra. Men alla motsättningar försvinner med tiden och jag skulle säga att vi blev bra vänner igen, säger Olle.
