Ålands handels egen Fredrik Rosenqvist är aktuell både en bok och en brakfest på Kino den 2 november, där de åländska 90-talsbanden står i fokus. Vi reder ut vad som ligger bakom både bokskrivandet och festandet.
Fast först av allt, på knappen nertill anmäler du dig till festen och slipper fundera på hur skoj alla andra ska ha den 2 november!
Och på knappen som följer härnäst beställer du boken om grunge, growl och gitarrpop, ett måste i varje bokhylla!
Den 2 november ordnar du 90-talsfest på Kino med fyra 90-talsband på scenen. Varför?
– Jag ordnade en liknande kväll i fjol, där fyra band återförenades för att fira att boken om 80-talet kom ut. Efter festen hörde många av sig och sade att jag borde ordna något liknande igen, eftersom det typ var det roligaste som hänt på 30 år. Så jag försöker återupprepa ett vinnande koncept.
Willycranes, Facedrill, Contamination of Expressions och Zadkin ska spela. Varför just dessa band?
– För att jag upplever att de är hungrigast. Det känns som samtliga har något de vill bevisa. Jag tror att alla har målet att göra sin bästa spelning någonsin, och då kan det inte bli dåligt. Dessutom tycker jag det är fyra på sätt och vis underskattade band, som jag verkligen vill att så många som möjligt ska få återuppleva eller upptäcka för första gången.
Vilken sorts musik spelar det?
– Det är väldigt blandat. Willycranes kör ju sin partymusik som går i 190. Facedrill spelar mer tung, nedstämt, men med bra gung i. Zadkin spelar en, tycker jag, helt lysande indiepop som man blir på riktigt bra humör av. Och Contisarna står för mer klassisk heavy metal.
Vad kan man vänta sig av festen?
– Att få lyssna till riktigt bra musik och framför allt träffa en massa gamla vänner man inte har sett på hundra år. De flesta av de som var aktiva i den åländska musikscenen är på plats antingen på scenen eller i publiken, så det blir som att göra en liten tidsresa tillbaka till MUG eller Alvas Bar. Musiken är viktigt, men att få träffa alla kompisar från förr som sedan länge flyttat från Åland på en och samma gång blir säkert det allra häftigaste. Dessutom har det ju visat sig att Kino är en otroligt bra lokal för den här typen av evenemang.
Får alla komma?
– Ja, så länge man har fyllt 18 år och har en giltig biljett är man välkommen.
Jag tror det viktigaste jag har lärt mig är hur det kan vara att växa upp som ung person i en småstad som Mariehamn, och vilken roll musiken eller andra sätt att uttrycka sig kan spela i en ung människas liv.
Varför har du skrivit en bok om den åländska 90-talsbanden?
– Jag växte själv upp i Mariehamn under 1990-talet, och som jag minns var det en helt galen tid där det fanns massor med jättehäftiga band och där det alltid var ett sådant hålligång någon ställde sig på scenen. Dels ville jag gå tillbaka och se om det verkligen var på det här sättet, dels ställa alla de där frågorna jag hade velat ställa till de här banden som tonåring, men aldrig vågade.
Var 90-talet så bra som du minns?
– Ja, till och med bättre. Under några magiska år var det som att alla unga ålänningar med konstnärlig talang ville spela i band, och alla utan ville lyssna på de som spelade i band. Alla gick ut och festade hela tiden, och det spelade inte ens någon roll att banden inte alltid var bra. Det fanns ofta en tyst överenskommelse att de på scenen fick lov att vara rockstjärnor för en kväll, för det var mycket roligare så.
Hur var det att prata med alla tuffa killar som spelade i band då?
– Häftigt och omvälvande. Det visar sig att de som verkade allra mest tuffa ofta kämpade med osäkerhet, blyghet, scenskräck och så vidare. Och att musiken var ett sätt för dem att få utlopp för en massa saker som hände inombords. Tänk om man hade vetat då hur nervösa dessa stora tuffa killar var!
Vad har du lärt dig av att skriva boken?
– Jag tror det viktigaste jag har lärt mig är hur det kan vara att växa upp som ung person i en småstad som Mariehamn, och vilken roll musiken eller andra sätt att uttrycka sig kan spela i en ung människas liv. Det finns få andra saker i livet som kan påverka en människa på ett så djupt plan.
Boken är säkert full av olika livsöden och berättelser, men vilka tycker du sticker ut?
– Oj, det är svårt att välja. Jag gillar historierna om de personer som hållit sin talang dold i flera år, men sedan träder fram och visar sig vara alldeles briljanta låtskrivare eller sångare. Som Leo när han bildade Lusthus eller Mange Melander när han chockade alla genom att bilda The Jasmines. Sedan måste man älska all nostalgi kring kvällarna MUG och Alvas Bar – vilka tider!
