I april debuterade Zandra Lundberg som författare med boken ”Konsten att inte hitta sig själv på Bali”. Ålands Handel träffade henne strax innan utgivningen för att prata om livet, författarskapet och märkliga tanter i tvättstugor. Och om hur sjukdomar och olyckor som drabbar dem man älskar mest kan göra att man får en lite annan syn på livet.
Jag träffar Zandra hemma hos henne i Jomala, där hon tillsammans med dottern Moniz och sambon Casper bor i ett litet hus precis vid vattnet. Hon har ännu inte hållit den bok hon precis givit ut i sin hand, men den väntas komma från tryckeriet vilken dag eller till och med vilken timme som helst.
Hur tror du det känns första gången du håller boken i din hand?
– Före jag började skriva den kändes det som om det skulle vara stort och surrealistiskt, men nu när jag har hela manuset digitalt är det lite som när en vanlig artikel man skrivit blir publicerad i tidningen. Det är mer som, ”ja ja, det är ju kul att det blev något”.
Är det ändå en spänd väntan på att boken ska komma ut?
– Ja, nu när jag träffar lite journalister och andra som av olika anledningar har behövt läsa boken och de säger att de har läst den känns det ”ouuff”. Det blir som att någon har varit inne och rotat i mitt innersta. Men det blir väl så när man skriver lite mer personligt, att det känns ganska intimt. Sedan försöker jag aktivt intala mig själv att när boken kommer ut är det inte min berättelse längre, för varenda en som läser den tolkar den utifrån sina egna erfarenheter och livsupplevelser.
Vad förväntar du dig att ska hända när boken kommer ut?
– Jag antar att en handfull människor hör av sig och tycker att det är bra och fint, men sen händer det väl inte så mycket mer. Folk går vidare, det skrivs nya böcker, det kommer någon ny jätteintressant tv-serie och boken börjar valsa runt i Emmaus-lådor. Det är ju bara en kort stund saker brinner och det vet jag om.
Hur tycker du boken blev, nu när den är färdig?
– När jag skickade in mitt första manus till förlaget var den som en jättelång krönika, bara en massa text. Man kunde nästan tro att den var skriven av en idiot som aldrig tidigare öppnat en bok, men jag tänkte väl att jag står över sådant som kapitel. Sedan fick jag sakteligen bearbeta materialet och i slutversionen finns det knappt något kvar från den där första textmassan. Jag känner att jag fick ihop det någorlunda, även om det finns flera saker jag tycker hade varit roligt att få med.
Jag är en fan av hur du beskriver personer och en av mina favoritdelar i boken är när en tant, som har fått en stroke, kommer ner i tvättstugan och frågar om du vill smörja in hennes fötter. Och sen svarar på sin egen fråga med ”nej vad fan skulle du vilja det för”.
– Ha ha, jag det var faktiskt väldigt märkligt. Och på något vis skildrar det rätt bra hur dysfunktionell hela min Stockholmstid var. Varför händer det här, det ska ju inte hända att någon kvinna kommer och frågar om man vill smörja hennes fötter?
Är du en magnet för konstiga personer eller är du bättre än oss andra att upptäcka dem?
– Jag är en magnet, och jag tror till med att jag nämner det i boken, att min mamma har förberett mig på att, som hon beskriver det, vara en mupp-magnet. Om vi tar en busslast med människor och en av dem utmärker sig, skriker lite extra högt och ter sig lite märklig, då söker sig den människan ganska snabbt till mig. Och jag vet inte varför det är så, det måste vara något jag utstrålar som jag inte kan styra över.
En person som får rätt lite plats i boken, men som jag tycker spelar en viktig roll, är surflärarens flickvän som får dig att känna: ”Så där vill jag vara. Hon är som jag, fast fridfull, orädd och cool.” Och det leder till att du vill bli en yogamänniska, vilket sätter igång allt det du sedan skriver om. Fanns hon i verkligheten och gick det verkligen till på det här sättet?
– Hon fanns på riktigt, och jag håller med om att hon får ganska lite utrymme. Det sade de från förlaget också. Och det var faktiskt en annan journalist som frågade mig samma sak, om det verkligen gick till på det här sättet. Jag tror väl att det är sånt som sker i en människas liv – att korta, små möten och insikter kan sätta igång stora krafter.
Strävar du fortfarande efter att hitta den där friden och obryddheten du kunde se hos henne?
– Det jag gjorde var att försöka hitta mig själv, men det jag egentligen behövde var att landa i mig själv. Och det är en väldigt stor skillnad. Jag trodde att det var något utifrån jag behövde hitta för att må bra, och det var därför jag famlade runt så mycket och tänkte att nästa grej skulle vara lösningen. Det är ju en del av människans psykologi det där, att tänka: ”bara vi får en bättre bil, bara huset blir renoverat, bara det blir semester, bara jag blir frisk … ”. Jag letade efter den där gröna juicen, den där fastan eller den där meditationen som kunde hjälpa mig, men det jag behövde var att stanna upp och landa, vilket jag till slut mer eller mindre tvingades till. För när jag fick komma hem till Åland fanns det inte så mycket möjlighet att jaga runt längre, utan här tvingades jag landa – både i mig själv och i den faktiska naturen.
Jag tycker också du är bra på att beskriva hur knäpp vår vardag och den värld vi lever i är på ett träffande och humoristiskt sätt. Boken handlar ju om att du är lite knäpp, men är inte världen vi lever i ännu knäppare?
– Ja, världen är knäpp. Men sedan handlar det också om var man kommer från. Ju mer osäkerhet och ju mer trauman du bär på, desto märkligare sammanhang hamnar du i och desto knäppare ter sig världen. Om jag hade kommit från en sund, frisk, rik familj tror jag att risken att jag hade hållit på och famlat runt på det här viset hade varit mindre. Världen hade tett sig lite mer normal och jag hade sett den ur ett lite annat perspektiv.
En idealbild du målar upp i boken är ett liv där du skriver av lust snarare än för att du måste. Var det lustfyllt att skriva den här boken?
– Stundtals har jag verkligen tyckt att det varit skönt och att jag har skrivit av lust, men det har också funnits många stunder av självtvivel. Stunder där jag öppnat datorn, kisat lite på dokumentet och tänkt ”nej, nej, nej, det här blir inte bra alls”. Om du frågar Casper hade jag i princip lagt ner projektet för några månader sedan och bestämt mig för att det inte blir något och att allt får dras tillbaka – att allt var en dum idé och att jag gör något annat i stället.
När hade du som absolut roligaste under skrivandets gång?
– Det var att få jobba mot förlaget. Jag kan ofta tycka att det är jobbigt att folk ska komma och tycka och tänka om mina texter, men i det här fallet var det väldigt utvecklande och intressant och något som hela tiden drev mig vidare.
Kan vi vänta oss en till bok från dig om ett halvår?
– Nej, inte just nu i alla fall. Jag har en idé, men den förändras hela tiden, så jag kan inte säga exakt vad boken ska handla om än. Mitt nästa projekt är annars att jag producerar en konsert med olika musiker som ska hållas på Pommern i sommar – Casper Lindroos, Anton Johansson, Jakob Sundström, Zaida Ponthin, och Yohan Henriksson. Musiker som jag har satt ihop för att jag har sett alla deras enskilda potential, men där jag vet att om jag sätter ihop dem och skapar ett sammanhang för dem blir det väldigt häftigt. Jag drivs av att skapa olika upplevelser för människor som på olika sätt kan beröra.
Många författare börjar ofta med en självbiografisk bok – där de skriver saker de känner att de måste få ur sig – för att sedan gå vidare för att kunna skriva om en massa annat. Tror du det blir så för dig?
– Det har jag stött och blött med (författaren) Pernilla Lindroos, Caspers mamma, som säger att jag kan skriva om mina egna känslor och bearbeta mina egna upplevelser genom karaktärer. Men när jag testade det inför att jag skulle skriva den här boken kände jag mig som ett barn som försökte skriva en bok. Det kändes så himla löjligt och så osant. Just då gick det inte, men jag hoppas att det ska gå framöver, för det blir ju outhärdligt om jag bara ska skriva om mig själv. För mitt liv blir ju inte intressantare – jag tror jag har peakat i intressanthet. Snarare hoppas jag kunna hitta på karaktärer som får utforska saker som jag själv funderar över eller är nyfiken på, säger Zandra och fortsätter:
– Som den här nästa boken, där jag har en vag tanke om det börjar med en kvinna som är missnöjd med systemet för barn, att dagis inte funkar och så. Sedan radikaliseras hon mer och mer och bestämmer sig för att ta sitt barn och flytta ut i naturen. Den är en tanke jag har, att man kan bli så trött på olika system, blanketter, lappar, skatter och människor som säger hur mycket skärmtid ett barn ska ha. Du vet, till slut vill man bara åka ut till Långbergsöda och bo i skogen.
Epilogen i boken är ett slags brev till din dotter, som då fortfarande var i din mage. Hur är det att vara mamma, något du oroar dig över i boken?
– Jag var väldigt orolig inför att bli förälder och kände verkligen att jag inte hade något att ge ett barn. Och varför ska man sätta ett barn till världen när det inte är så hejsan svejsan och vi inte direkt verkar vara på väg åt ett lysande håll. Men det visade sig att jag tycker det är oerhört givande att vara mamma. Moniz är som en kort, liten människa jag har en relation till, och när man tänker så blir det härligt. Det har varit väldigt lite negativt, även om det förstås varit fruktansvärt jobbigt att hon varit sjuk. Men sjukdomar kommer ju med att vara människa. Hon kan inte gå i dag utan hjälp, men det blir ju en vardag i att träna och se glädjen när hon gör framsteg. Det gör att vi som familj har ett slags driv och det är något som knyter oss närmare varandra.
Boken handlar om hemska saker som du varit med om, men på sistone är det snarare människor i din närhet som råkat illa ut. Er dotter drabbades av en sjukdom som gjorde att hon blev delvis förlamad och din sambo råkade ut för en olycka där han tappade synen på ena ögat. Hur upplever du att det blivit så?
– Både Moniz sjukdom och Caspers elände, att man kan bli halvblind på bara någon sekund, ger en väldig närvaro i livet på något sätt. Att jag inte längre tar det för givet att jag kan se, att jag kan gå eller att jag har stunder där jag känner mig lugn och tillfreds. Och när jag slutat ta dessa saker för givet blir småsaker inte så viktiga längre. Och det är skönt. Jag bryr mig inte om vad jag har för mobiltelefon eller om huset är målat. Jag kunde inte bry mig mindre, sånt får bara vara.
Om du i en bok skulle beskriva den period du är med om just nu, och varit med om de senaste månaderna, vad skulle det vara för slags bok?
– Att Moniz blev sjuk i november i princip över en natt är en process jag säkert kunde hämta mycket från. Men överlag skulle det vara en bok om förnöjsamhet och att bara … vara. Inte så rafflande läsning som du hör!
