Jenny lämnade tryggheten och fann glädjen på nytt

Foto: Marcus Boman

Till Ålands allra mest hyllade artister hör operasångaren Jenny Carlstedt som efter en internationell karriär återvände till Åland för en osäker framtid som frilansare. Här har hon blommat upp igen och hittat sig själv.

Första gången det stod klart att Jenny Carlstedt siktade högt var hon sex år och förklarade tydligt att hennes karriärmål var att ”sjunga och dansa” och precis så blev det också. Carlstedt är mezzosopran och operasångare som sade farväl till en fast och trygg anställning för en osäker framtid som egen företagare och som, och det är viktigt, älskar att leva ”med hjärtat i halsgropen”.
 
Att vara operasångare är att ständigt leva granne med det omöjliga. De sjunger högre, lägre, snabbare och långsammare än alla andra. Likt musikvärldens Rolls Royces finns mer än tillräckligt, av allt. Nånstans där hittar vi skälet till att Jenny Carlstedt som ville ”sjunga och dansa” aldrig nöjt sig med det. Hon vill mer, helst mest.
– Jag tycker om att uttrycka och utmana mig själv för att se var gränsen går.

Så här kan en vanlig dag på jobbet se ut för åländska mezzosopranen Jenny Carlstedt då hon uppträder i Hoffmans droppar på Finska nationaloperan 2018. Motspelaren är amerikanske barytonen Franco Pomponi.

Foto: Heikki Tuuli

Som 19-åring tog Jenny Carlstedt alla, och sig själv, med överraskning när hon rekordung kom in på Sibeliusakademin. Ett tag stod det mellan att bli musiklärare, med en hyggligt säker framtid, eller soloartist. Den dag hon tvingades välja föll valet på det senare och där stod hon för första gången på en stor scen i Helsingfors. Någon finska kunde hon inte och rummet som gränsade till scenen var fyllt med bråte. Det tog en stund innan hon fattade att det var farstun till berömmelsen och drömmarna.
– Jag var såklart en naiv nittonåring och visst var jag nervös men ännu mer förväntansfull, säger hon.

I dag har Jenny Carlstedt fyllt femtio och står fortfarande kvar på scen efter ett långt arbetsliv hos flera av världens stora operahus.
Om du hade kunnat säga något till Jenny, 19, där hon stod i Finlandiahuset och skulle provsjunga. Vad hade det varit?
– Våga ta risken att göra misstag, det är i den friheten du verkligen kan överträffa dig själv. Även om du alltid gör ditt bästa kan det gå åt skogen, men du överlever. Det är världens roligaste och tuffaste jobb. Ta hand om dig, våga vara dig själv.

 

Efter den inledande utbildningen i Helsingfors gick färden till London för masterutbildning. Där fick hon lära sig teater vid sidan av sången och även hur man behärskar fäktning och slagsmål utan att skada sina kollegor. Efter den erfarenheten stod Jenny Carlstedt inför sitt första vägskäl, i karriärmässig mening. Som operasångare har du två val. Du kan jobba som frilansare, åka runt överallt och vara i händerna på mäktiga operachefer.
– Det är bättre betalt men är också en osäker tillvaro och du ska själv betala din pension, sociala avgifter, och allt annat.
Eller så söker du fast anställning som en del av en ensemble vid något operahus som betalar månadslön och står för det sociala skyddsnätet.
– Som vilket jobb som helst. Det är tryggt och du får alltid betalt även om du blir sjuk och inte kan sjunga.

”Det är bra att alltid vara lite nervös och rastlös.”
Resultatet blev så småningom den fasta anställningen, tack vare en provsjungning i Helsingfors och en agent med goda kontakter. I operasångarens vardag finns alltid en agent och Jenny Carlstedt har jobbat med en och samma under många år och senare med dennes efterträdare. På plats för att lyssna då Carlstedt sjöng i Helsingfors fanns chefen för Frankfurts operahus som var på jakt efter en ny mezzosopran. Som operahus betraktat var Frankfurt ett starkt kort och i alla avseenden ett drömjobb. När anbudet kom, via agenten, var valet enkelt och Frankfurt blev hennes hem de följande fjorton åren.
 
I Frankfurt fick Jenny Carlstedt göra allt hon drömt om. Fast anställning och regelbundna tider gjorde det möjligt att vid sidan av jobbet också vara en del i den lilla familjen som inkluderar make och barn. Rollerna kom och gick, Carlstedt stärkte sin ställning, fick större jobb, och hörde till hörnpelarna i operahuset som räknas till de stora i världen. Hon lärde sig tyska och levde ett intensivt liv som pendlade mellan scenens prakt och vardagens kaos. Vid sidan av det dagliga jobbet kunde hon också göra extra gig och har sjungit i Singapore, Wien och på många andra platser. Bäst, om man frågar, var USA-debuten som solist tillsammans med finländska demondirigenten Esa-Pekka Salonen och Chicago Symphony Orchestra år 2015.
 
Då satt allt perfekt, Jenny Carlstedt spikade sin huvudroll och allt var på topp. Men samtidigt hade tvivlet fått fäste. Skulle hon verkligen fortsätta som fast anställd eller skulle hon ta steget och bli frilansare? Var tryggheten viktigare än lyckan? Gjorde hon sig själv rättvisa eller fanns det mer? Samma frågor som vi alla regelbundet ställer till oss själva. Är vi nöjda?
– Jag sade upp mig 2016 och flyttade hem till Åland för att bli min egen. Det handlade om livskvalitet, mer natur, bättre skola för sonen, nya möjligheter och att få bestämma själv, säger Jenny Carlstedt.
I botten fanns också ett växande tvivel och en känsla av att drömjobbet kanske bara var en bur, om än med gyllene galler.
– Jag hade nånstans gått vilse i mig själv och valde därför att testa det okända. Hade jag stannat kvar hade jag blivit olycklig, trots att jag i grunden är modig.

När Jenny lämnat Frankfurt upplevde hon samma sak som gäller för alla andra som byter jobb. Plötsligt började nya chanser dyka upp.

Våren då hon sade upp sig hade hon ingenting planerat. För första gången på fjorton år var hon fri, och arbetslös. Men hon blev också snabbt en förebild för många andra som hade önskat att de vågade ta steget.
Vad gjorde att du vågade?
– Det var inget snabbt beslut, jag grubblade i säkert tre år innan det blev verklighet. I dag vet jag att det blir tråkigt om man inte tar risker och att jag är skyldig mig själv att leva med hjärtat i halsgropen, ibland.
 
När hon lämnat Frankfurt upplevde hon samma sak som gäller för alla andra som byter jobb. Plötsligt började nya chanser dyka upp. Kalendern blev snabbt fylld och ekonomin stabil. Möjligheter som är dolda i tryggheten blir verklighet i det nya.
 
Om konkurrensen på ett operahus med fast anställd personal är hård är det ingenting mot vad som väntar en frilansare, där är det slitna begreppet mördande mer passande och mycket beskrivande. I likhet med elitidrottare finns absolut ingen plats för att göra något halvhjärtat. Det finns bara full gas, ständig träning och en förmåga att fokusera, kväll efter kväll efter kväll, för att sedan repetera och aldrig slappna av.

– Det är bra att alltid vara lite nervös och rastlös. Det gör mig skärpt när jag står på scenen. 

Inför år 2020 hade Jenny Carlstedt tillsammans med sin agent landat prestigeuppdraget att spela en viktig roll i skolskjutningsoperan Innocence av Kaija Saariaho, en av världens främsta nu levande kompositörer. Vägen dit gick via en direkt provsjungning för Saariaho, en upplevelse bara det.
– Då lyckades jag övertyga henne att detta är min drömroll.

Om jag ångrar något? Nej, absolut ingenting.

Allt var riggat, framtiden intecknad men då kom pandemin och världen stängde. Som kulturarbetare stundade ovisshet om allt. Scenerna förblev mörka och inkomsterna försvann. Medan andra drabbade fick ersättningar för förlorad inkomst uppmanades kulturarbetarna att söka stipendier. Som om kulturarbetare inte har hyra och el att betala, fast det är en annan historia.
– Jag hörde till de privilegierade som fick sjunga streamade konserter och kunde undervisa i sång och på det sättet klara mig.

När allt detta hände stod Jenny Carlstedt inför nya val – vänta och se eller jobba vidare. Hon bestämde sig för utveckling och anlitade en ny sånglärare för att maxa det som redan många upplevde som perfekt.
– Min röst hade förändrats och behövde utvecklas.

Detta resulterade i en sånglärare från Spanien som på något sätt, trots pandemins restriktioner, tog sig till Helsingfors för att möta Carlstedt som på något sätt också tog sig dit. Tillsammans lyckades de två med hårt sångtekniskt jobb och nya roller göra det fulländade ännu lite bättre och när livet återvände stod Jenny Carlstedt redo. Med andra ord kan man säga att själva livet knuffade henne i ryggen. Först i beslutet att lämna Frankfurt och sedan med pandemin som på nytt gjorde att hon kunde växa.

I höst har Jenny Carlstedt hyllats för sina insatser i Innocence och åker i vår till London för att göra samma gig där. Efter det väntar ännu större äventyr både på europeiska operahus med avstickare till USA och Australien.
En sak är i alla fall klar, beslutet att lämna tryggheten i Frankfurt öppnade dörrar hon annars aldrig hade upptäckt. Nyckeln till framgång kokar därmed ner till att våga ta steget.
– Om jag ångrar något? Nej, absolut ingenting.

Hyllad i Hbl

För rollen som servitrisen Tereza i skolskjutningsoperan Innocence hyllades Jenny Carlstedt av Tove Djupsjöbacka som skrev:

”Föreställningens känslomässiga centrum är servitrisen Tereza, och Jenny Carlstedt gör storverk i rollen. Den ångestladdade kroppen avtecknar sig övertygande på scenen och röstligt behärskar hon hela fyrverkeriet, med ömsinta melodier, dramatiska utbrott och mustiga låga alttoner. Hennes scener med dottern Markéta får tårkanalerna att öppnas varenda gång.”

Jörgen Pettersson

Jörgen Pettersson

Fler artiklar

Det var alla artiklar.