Foto: Marcus Boman
Till Ålands allra mest hyllade artister hör operasångaren Jenny Carlstedt som efter en internationell karriär återvände till Åland för en osäker framtid som frilansare. Här har hon blommat upp igen och hittat sig själv.
Så här kan en vanlig dag på jobbet se ut för åländska mezzosopranen Jenny Carlstedt då hon uppträder i Hoffmans droppar på Finska nationaloperan 2018. Motspelaren är amerikanske barytonen Franco Pomponi.
Foto: Heikki Tuuli
Som 19-åring tog Jenny Carlstedt alla, och sig själv, med överraskning när hon rekordung kom in på Sibeliusakademin. Ett tag stod det mellan att bli musiklärare, med en hyggligt säker framtid, eller soloartist. Den dag hon tvingades välja föll valet på det senare och där stod hon för första gången på en stor scen i Helsingfors. Någon finska kunde hon inte och rummet som gränsade till scenen var fyllt med bråte. Det tog en stund innan hon fattade att det var farstun till berömmelsen och drömmarna.
– Jag var såklart en naiv nittonåring och visst var jag nervös men ännu mer förväntansfull, säger hon.
I dag har Jenny Carlstedt fyllt femtio och står fortfarande kvar på scen efter ett långt arbetsliv hos flera av världens stora operahus.
Om du hade kunnat säga något till Jenny, 19, där hon stod i Finlandiahuset och skulle provsjunga. Vad hade det varit?
– Våga ta risken att göra misstag, det är i den friheten du verkligen kan överträffa dig själv. Även om du alltid gör ditt bästa kan det gå åt skogen, men du överlever. Det är världens roligaste och tuffaste jobb. Ta hand om dig, våga vara dig själv.
Efter den inledande utbildningen i Helsingfors gick färden till London för masterutbildning. Där fick hon lära sig teater vid sidan av sången och även hur man behärskar fäktning och slagsmål utan att skada sina kollegor. Efter den erfarenheten stod Jenny Carlstedt inför sitt första vägskäl, i karriärmässig mening. Som operasångare har du två val. Du kan jobba som frilansare, åka runt överallt och vara i händerna på mäktiga operachefer.
– Det är bättre betalt men är också en osäker tillvaro och du ska själv betala din pension, sociala avgifter, och allt annat.
Eller så söker du fast anställning som en del av en ensemble vid något operahus som betalar månadslön och står för det sociala skyddsnätet.
– Som vilket jobb som helst. Det är tryggt och du får alltid betalt även om du blir sjuk och inte kan sjunga.
När Jenny lämnat Frankfurt upplevde hon samma sak som gäller för alla andra som byter jobb. Plötsligt började nya chanser dyka upp.
– Det var inget snabbt beslut, jag grubblade i säkert tre år innan det blev verklighet. I dag vet jag att det blir tråkigt om man inte tar risker och att jag är skyldig mig själv att leva med hjärtat i halsgropen, ibland.
– Det är bra att alltid vara lite nervös och rastlös. Det gör mig skärpt när jag står på scenen.
Om jag ångrar något? Nej, absolut ingenting.
Allt var riggat, framtiden intecknad men då kom pandemin och världen stängde. Som kulturarbetare stundade ovisshet om allt. Scenerna förblev mörka och inkomsterna försvann. Medan andra drabbade fick ersättningar för förlorad inkomst uppmanades kulturarbetarna att söka stipendier. Som om kulturarbetare inte har hyra och el att betala, fast det är en annan historia.
– Jag hörde till de privilegierade som fick sjunga streamade konserter och kunde undervisa i sång och på det sättet klara mig.
När allt detta hände stod Jenny Carlstedt inför nya val – vänta och se eller jobba vidare. Hon bestämde sig för utveckling och anlitade en ny sånglärare för att maxa det som redan många upplevde som perfekt.
– Min röst hade förändrats och behövde utvecklas.
Detta resulterade i en sånglärare från Spanien som på något sätt, trots pandemins restriktioner, tog sig till Helsingfors för att möta Carlstedt som på något sätt också tog sig dit. Tillsammans lyckades de två med hårt sångtekniskt jobb och nya roller göra det fulländade ännu lite bättre och när livet återvände stod Jenny Carlstedt redo. Med andra ord kan man säga att själva livet knuffade henne i ryggen. Först i beslutet att lämna Frankfurt och sedan med pandemin som på nytt gjorde att hon kunde växa.
I höst har Jenny Carlstedt hyllats för sina insatser i Innocence och åker i vår till London för att göra samma gig där. Efter det väntar ännu större äventyr både på europeiska operahus med avstickare till USA och Australien.
En sak är i alla fall klar, beslutet att lämna tryggheten i Frankfurt öppnade dörrar hon annars aldrig hade upptäckt. Nyckeln till framgång kokar därmed ner till att våga ta steget.
– Om jag ångrar något? Nej, absolut ingenting.
Hyllad i Hbl
För rollen som servitrisen Tereza i skolskjutningsoperan Innocence hyllades Jenny Carlstedt av Tove Djupsjöbacka som skrev:
”Föreställningens känslomässiga centrum är servitrisen Tereza, och Jenny Carlstedt gör storverk i rollen. Den ångestladdade kroppen avtecknar sig övertygande på scenen och röstligt behärskar hon hela fyrverkeriet, med ömsinta melodier, dramatiska utbrott och mustiga låga alttoner. Hennes scener med dottern Markéta får tårkanalerna att öppnas varenda gång.”
