Ab Mathias Eriksson är störst både vad gäller omsättning och antal butiker på den åländska dagligvarumarknaden. Bolaget driver Kantarellen, Mattssons, Hallen och Punkten. De fyra Mathis-butikerna omsatte 48,7 miljoner euro år 2021, en ökning med 3,8 procent jämfört med 2020. Fjolårets rörelsevinst för Ab Mathias Eriksson var 2,09 miljoner euro, en liten ökning jämfört med 2020. Koncernbidraget – det vill säga den vinst som i praktiken fördes över från dagligvaruhandeln till Mathiskoncernen – var 2,1 miljoner euro.
Varuboden – som driver
Varuboden sticker ut i den mening att lönsamhet och vinst däremot inte alls ligger i nivå med varken Mathias Eriksson eller Sparhallen. Trots att resultatet förbättrades kraftigt under 2021 gjorde Varuboden bara en rörelsevinst på 737.000 euro, vilket är klart lägre än konkurrenterna.
Om Mathias Eriksson är störst och Varuboden växer snabbast sticker Sparhallen ut som trions riktiga vinstmaskin. Trots att Sparhallen Åland Ab enbart omsatte 21 miljoner euro 2021 är rörelsevinsten på 2,14 miljoner euro till och med snäppet högre än för hela AB Mathias Eriksson och dess fyra butiker. Detta trots att Sparhallen bara har en butik inom dagligvaruhandeln, det vill säga Sparhallen i Jomala.
Noterbart är också att Varuboden drygt tio år efter att man öppnade sin första butik på Åland tagit en så stor del av marknaden. Ab Mathias Eriksson har fortfarande en 40 procent större omsättning än Varuboden Åland, men med en dubbelt högre tillväxttakt knappar det finländska andelslaget snabbt in.
Fakta: Aktörerna inom den åländska dagligvaruhandeln
Sparhallen har högst marginaler
Både Ab Mathias Eriksson och Varuboden Åland har låga marginaler jämfört med dagligvaruhandeln i övriga Finland, medan Sparhallen sticker ut med sin höga lönsamhet.
Att priset på dagligvaror på Åland är högt – i synnerhet jämfört med i Sverige – är en vanlig åsikt runt de åländska kaffeborden. Men varför är det så? Beror det på högre kostnader för transporter, personal, energi och så vidare? Eller beror de påstått höga priserna på bristande konkurrens och att butikerna därmed kan ta omotiverat mycket betalt? Och tar alla tre stora aktörer på den åländska dagligvarumarknaden lika höga – eller låga – priser i förhållande till sina kostnader?
Ett enkelt sätt att jämföra de åländska aktörerna med varandra är att räkna ut en bruttomarginal som visar hur stort påslag butikerna har på de produkter de säljer, jämfört med kostnaden för att köpa in varorna. Sparhallen har högst bruttomarginal (26 procent) följt av Ab Mathias Eriksson (25 procent) och Varuboden Åland (21 procent). Varuboden sticker därmed ut i den meningen att påslaget på varorna i butiken är förhållandevis litet.
Däremot kan skillnaden i bruttomarginaler delvis förklaras av att de tre aktörerna säljer olika produkter. Till exempel brukar av tradition marginalerna för varor som inte är livsmedel – till exempel trädgårdsredskap, köksartiklar, med mera – vara betydligt högre. Att i synnerhet Sparhallen, men även Mathias Eriksson genom Mattssons, har en betydande sådan försäljning kan delvis förklara varför de har högre bruttomarginaler än Varuboden.
Att jämföra de åländska aktörernas bruttomarginaler med liknande aktörer i Sverige och Finland skulle däremot bli missvisande eftersom kostnadsbilden gällande till exempel energi och transporter än en annan på Åland. Därför är det bättre att använda rörelsemarginaler, som visar hur stor vinst företaget gör i förhållande till sin omsättning efter att man tagit hänsyn till alla kostnader som hör till rörelsen.
Det här visar att de två största aktörerna på Åland – Ab Mathias Eriksson och Varuboden – de facto tar ut förhållandevis normala eller till och med rätt låga priser i förhållande till de kostnader man har.
I Sverige ligger rörelsemarginalen inom dagligvaruhandeln för de allra flesta aktörer kring 4,5 procent. Willys har till exempel en rörelsemarginal på 4,7 procent, Hemköp 4,4 procent och ICA 4,6 procent. I Finland är marginalerna är högre, där exempelvis Kesko 2021 hade en rörelsemarginal på 7,5 procent för sin dagligvaruhandel.
Sparhallen sticker ut på den åländska marknaden med en rörelsemarginal på 10,2 procent, vilket är mer än dubbelt så högt som genomsnittet för den svenska dagligvaruhandeln och 36 procent högre än Kesko. AB Mathias Eriksson har en rörelsemarginal på 4,5 procent – i linje med dagligvaruhandeln i Sverige men lägre jämfört med K-butiker i övriga Finland. Varubodens rörelsemarginal på 2,0 procent är betydligt lägre än vad som brukar anses vara normalt för dagligvaruhandeln.
Det här visar att de två största aktörerna på Åland – Ab Mathias Eriksson och Varuboden – de facto tar ut förhållandevis normala eller till och med rätt låga priser i förhållande till de kostnader man har. Det här gäller i synnerhet i jämförelse med den finska marknaden, men Mathias Eriksson och Varuboden Åland har även lägre rörelsemarginaler än till exempel både Willys och Hemköp i Sverige. Om man tar hänsyn till butikernas kostnader är därmed priset på mat inte speciellt högt på Åland, snarare tvärtom.
Hur kommer det sig då att Sparhallen har en så hög rörelsemarginal? En del av förklaringen är att man har ett något större påslag på de produkter man säljer, men den stora skillnaden är att både Ab Mathias Eriksson och Varuboden har stora kostnader för sina byggnader, antingen i form av avskrivningar eller hyror. Sparhallen gör däremot inga avskrivningar alls för byggnader och betalar heller inga hyror, vilket gör bolagets lönsamhet så hög.
Tack vare att Sparhallen inte har några hyror eller avskrivningar på fastigheter ser marginalerna på sätt och vis högre ut än de i själva verket är. Till exempel är det helt omöjligt för Sparhallen att växa kraftigt med bibehållna marginaler eftersom man då skulle bli tvungen att antingen bygga ut, bygga nytt eller hyra större lokaler, vilket skulle leda till ökade kostnader.
