Karin Erlandsson är på flera sätt raka motsatsen till hur många tror att den typiska författaren är. Hon har stenkoll på sina finanser, driver sitt författarskap i aktiebolagsform, tänker strategiskt, tycker att förlagen är flummiga och ryggar inte för att radera ett nästan färdigt bokmanus om det inte håller måttet. Vad driver henne?
– Att skriva sjukt bra böcker. Det är bara det som gäller. Jag måste bli bäst, och det är jag inte än.
– Att skriva sjukt bra böcker. Det är bara det som gäller. Jag måste bli bäst, och det är jag inte än.
När vi träffas hemma hos Karin Erlandsson på Klinten i Mariehamn har hon drabbats av diskbråck, vilket gör att hon har svårt att sitta ned. Så medan undertecknad sjunker ner i en bekväm soffa och ställer mer eller mindre sävliga frågor, står Karin under hela intervjun och levererar smattrande svar. Svar som är genomtänkta, trots att det tar ungefär en nanosekund för henne att formulera dem.
Det har gått nästan tio år sedan hon gav ut sin första roman – Minkriket – och fem år sedan hon sade upp sig från Nya Åland för att bli författare på heltid. Ett steg som var noga planerat och förberett under flera års tid.
– Något jag lade märke till var att författare antingen hade ont om tid eller ont om pengar. Jag kände att ont om pengar skulle ha varit en större stress för mig än att ha ont om tid. Jag kunde tänka mig att sitta på nätter och helger och skriva, men att tvingas stressa över pengar hade antagligen påverkat mig så mycket att jag inte hade kunnat skriva.
Därför gjorde Karin en långsiktig plan där hon fortsatte arbeta på Nya Åland parallellt som hon skrev sina böcker. När hon fick stipendier var hon tjänstledig ett tag, men sedan var det alltid tillbaka till jobbet på Nyan som gällde.
– Jag levde på lönen och på de arbetsstipendier jag fick, men alla andra intäkter i form av förskott från förlag, royalties från bokförsäljning, priser, med mera lade jag in på ett sparkonto. Min tanke var att jag innan jag tog steget måste ha ett års buffert på kontot, motsvarande ett ettårigt arbetsstipendium, det vill säga 24.000 euro.
Hon skickade in sitt första bokmanus på vinst och förlust till ett förlag våren 2013. Sedan hände inget på ett halvår.
– Jag skickade in manuset i maj och jag hörde inget förrän i oktober samma år, då de ringde från Schildts & Söderströms och sade att de ville ge ut min bok. Men det är ju så man måste göra. Innan man är inne i rullorna måste man ge allt och göra sitt absolut bästa, utan att veta om det leder någonvart.
Sedan följde flera böcker i tät följd, vilket gjorde att hon till sist valde att lämna tryggheten och säga upp sig från Nya Åland.
– Det var absolut inte ett självklart steg, utan något jag funderade väldigt mycket på. Jag trivdes bra som journalist och kulturredaktör på Nya Åland, men mitt författarskap hade eskalerat i att jag gav ut tre, fyra böcker varje år. Jag hade dubbla arbeten och var faktiskt helt slut. Det var inte rimligt att fortsätta så och heller inte schysst mot min arbetsgivare att hela tiden be om tjänstledigt, så jag sade upp mig 2018.
Varje gång jag bestämt i förväg att jag ska skriva en viss typ av bok har den blivit dålig. Mina bra böcker har ofta börjat med en scen eller en första rad.
Hittills har Karin fått det att gå ihop ekonomiskt att vara författare på heltid. Både genom arbetsstipendier, royalties och inte minst genom arvoderade besök på skolor, bibliotek med mera. Plus att det välfyllda sparkontot finns där, om hon någon gång skulle bli utan arbetsstipendium.
– Just nu har jag ett treårigt stipendium, vilket är en enorm trygghet. Hur mycket royalties man får för en bok är helt omöjligt att veta. Det baseras på försäljningen och betalas först ut året efter. Hittills har utbetalningarna legat på allt mellan 300 och 14.000 euro. Men det är snarare besök på skolor, bibliotek och liknande jag drar in pengar på.
Har alla dina böcker gått bra?
– Rent försäljningsmässigt ja, men vissa av mina böcker tycker jag aldrig borde ha skrivits. Till exempel den andra boken i deckarserien jag skrev. Det är den sämsta boken jag skrivit och även den som sålt sämst.
Karins skrivande är både väldigt strukturerat och väldigt fritt på samma gång. Till exempel bestämmer hon i förväg när hon ska skriva, men inte nödvändigtvis vad boken ska handla om.
– Varje gång jag bestämt i förväg att jag ska skriva en viss typ av bok har den blivit dålig. Mina bra böcker har ofta börjat med en scen eller en första rad. Jag skriver aldrig en synopsis, utan för att jag ska bry mig om berättelsen tillräckligt mycket måste jag drivas av en nyfikenhet på hur boken ska sluta. Nu vill ju förlagen alltid ha en synopsis, så jag brukar skicka in en och sedan skriver jag en helt annan bok. För så fort jag skrivit en synopsis är boken död.
– Sedan har jag lärt mig att alltid freda tid för skrivandet eftersom det kan vara många som rycker i mig. Nu är jag till exempel inne i en offentlig period. Jag kom precis tillbaka från Helsingfors, i dag träffar jag dig och imorgon åker jag till Eskilstuna. Men resten av hösten är reserverad för skrivande.
Är det här sättet att lägga upp ditt skrivande och ditt företagande hemsnickrat, eller är det någon på förlaget som säger hur du ska göra?
– Det är hemsnickrat. Förlagen brukar säga att författare är flummiga, men jag tycker det är precis tvärtom. Jag får ju tjata mig till deadlines från förlagen. Det här är en svår bransch. Det finns ingen som säger åt dig hur du ska göra, utan om du vill leva på att vara författare måste du verkligen ha stenkoll.
Tidigare i år skrev Karin Erlandsson kontrakt med det svenska förlaget Hegas för att ge ut lättlästa böcker, något hon ser som både taktiskt klokt och rätt skoj.
– Folk köper färre och färre böcker, vilket är alarmerande för alla som försörjer sig som författare. Förutom att lättlästa böcker är roliga att skriva är det strategiskt att ge sig in i den genren. För oavsett hur det går med bokförsäljningen i stort måste barn lära sig läsa, och då behöver det finnas lättlästa böcker. Det som händer i dag är att många lyssnar på ljudböcker i stället för att köpa böcker. Men om du inte heter Camilla Läckberg får du inget för att någon lyssnar på din ljudbok. Ofta när någon säger att de lyssnat på någon av mina böcker är jag frestad att säga, ”fint, ge mig en tia”. Vi författare går väl samma öde till mötes som musiker på Spotify, det vill säga vi måste livnära oss på att sälja t-skjortor och merch för att gå runt, för att ingen betalar något för själva produkten längre.
Vad krävs det av dig för att lyckas som författare?
– Jag måste skriva helt sjukt bra böcker. Det är bara det som gäller. Jag har ju varit på Göteborgs bokmässa och sett de gigantiska skyltarna för de riktigt stora dragplåstren och tänkt, ”fan, dit upp ska jag en dag!”. Men då handlar det om att skriva jättebra böcker. Förlagen har sina marknadsavdelningar och de ger störst synlighet åt de böcker de tror säljer bäst. Så jag måste helt enkelt vara bäst, och det är jag inte än.
Hur blir du bättre?
– Skriva, skriva, skriva och läsa, läsa, läsa. Jag har dessutom hjälp av att jag är utbildad litteraturvetare. Det är lätt att bli blind för sina egna texter, men jag kan komma tillbaka till något jag skrivit och se om det är skit. Då skriver jag också det i marginalen, med versaler, ”DET HÄR ÄR SKIT!”
Och vad gör en bok bra?
– Att jag hittar något att skriva om som både berör mig och många andra människor, och dessutom formulerar det på ett sätt som gör att andra vill ta till sig av det. Men jag gör ju mina hundår nu. Jag var i Helsingfors och pratade för några dagar sedan, och det var tre pinnar i publiken! På ett rent mänskligt plan är det inte roligt att ha tre människor i publiken.
Var modig. För att kunna skriva något som är relevant måste man skriva om sina allra största sorger, rädslor och trauman.
Vad är målet med ditt författarskap?
– Att känna att jag är relevant för människor. Att de som läser mina böcker blir tröstade, arga, glada, eller att jag väcker några andra känslor hos dem.
När är det som bäst vara vara författare?
– När jag sitter ensam och skriver och känner att texten lyfter. Eller när barn får den där mäktiga läsupplevelsen av mina böcker, när de bara försvinner in i fantasin.
Och när är det som sämst?
– När man raderar 40.000 ord man har skrivit, för att det är dåligt. Det här är något jag har gjort flera gånger. De första versionerna av mina vuxenromaner är alltid 50.000 ord, så man är ju inte så tuff när man raderar 40.000 ord och börjar från början. Men det handlar om att jag upptäcker att jag är fel ute och att detta inte är den berättelse som jag vill skriva. Då raderar jag bara allt och börjar på nytt. Det hände senast i fjol och det tog ett helt år innan jag förmådde mig att ta upp arbetet med den boken på nytt.
Vilka råd skulle du ge till dig själv om du var i början av din författarkarriär?
– Var modig. För att kunna skriva något som är relevant måste man skriva om sina allra största sorger, rädslor och trauman. Och det krävs mod för att gå ner dit och formulera det i ord.